serenity

min bästa vän orkar inte vara min vän längre,
jag förstår henne för den senaste tiden har jag
inte prioriterat något.. varken familj eller vänner.

levt i min egna bubbla, jobbet och sen hem.
enda gångerna jag gjort något har varit när
min man har bestämt att vi ska göra något..

gjorde även ett tappert försök att träffa en vän
jag inte träffat på ett halv år.. en person som
stod mig väldigt nära när vi var yngre.

skulle kanske vara en fördel att ta kontakt men
fler vänner och försöka träffas men jag orkar inte.

idag vill jag verkligen skada mig själv, vill inte mer.


fick dock goda nyheter idag och jag ska bli faster igen,
blir denna broderns första barn. underbart att höra.
fortfarande en hemlighet för resten av världen.

jag blir ärligt avundsjuk för jag vill också ha barn men
sålänge det är såhär kommer det inte ens vara möjligt.
jag kan inte medicinera när jag är gravid och jag kommer
inte kunna leva utan mediciner. denna jävla onda cirkeln.

nu var det ett tag sedan jag skrev,
efter italien så var det mest deppat
och irriterat här hemma då vi förlorade
derbyt och allt var orättvist..

sen kom ångesten, uteblivna psykologbesök
och jag blev sjuk. de uteblivna besöken var
ombokningar av mig samt ett för att jag var
sjuk då. måste bli bättre på att komma iväg
på möterna, speciellt när jag mår mycket dåligt.



igår när jag och min man var och handlade mat
så träffade jag på en av mina bästa vänner, från
när jag var yngre.. nu var det en evighet sen vi
sågs sist och det är tack vare mig, jag har prioriterat
annat framför vänner och de få vännerna jag träffat
är de som legat i och tjatat.. resten har jag glidit ifrån,
och jag skämdes verkligen igår för känslan mellan oss
var verkligen awkward och så ska det ju inte vara..

vi uppreppade samma frågor "jaha, vad gör du nuförtiden?"
"allt bra då?" osvosvosv. skjut mig.

jag ligger efter med skolarbetet också.. inte ekommit någon
vart alls typ.. inte ens börjat på första uppgiften, finns ingen
motivation och det är fem uppgifter som ska vara klara senast
den 15 april.. tid kvar visserligen men det är mycket läsning
och jag arbetar ju heltid så.. fan.

idag ska vi tömma lägenheten på saker som inte är våra,
solen skiner ut och i veckan kommer vår soffa..

idagidagidag..
hej idag. snart far vi till italien.
fredag 20.00 flyger vi.

just nu känner jag mig larvig
och ledsen, det går lite hand i hand
att vara larvg och ledsen för mig.

jag är ledsen för små saker och
då känner jag mig larvig, vilket
är minst en gång per dag.

dagens i-landsproblem är att jag
igår klippte topparna, själv hemma
med hjälp av min sambo, och nu
är det för kort så det finns ingen
tyngd i det, vilket gör att jag ser
ut som en svamp.. palla åka till italien.


igår då, det gick bra..
mannen och jag pratade lite och
kom överens om att vi måste sluta
missförstå varandra. han måste förstå
sig på min sjukdom bättre och jag måste
förstå att han blir ledsen och arg han med.


hur ska man göra detta då?

efter 8 theralen och 2 atarax kan jag
slappna av igen..

just nu har jag svårt att hålla ögonen
öppna och det är lite svårt att stava,
tur för rättstavningsprogrammet i
firefox..




är det såhär det ska vara? kommer jag behöva
köra såhär i italien också eller kommer det vara
lugnt näår jag kommer dit? tror knappast det,
fast ångesten kanske byter ut sig mot derbynerverna.

derbynerverna är förjävliga men mer kontrollerbart
eftersom jag vet vart det kommer ifrån..

kommer bli superbra säkert, vi får se.. ciao

trött på tänka, trött på att plugga.
hatar egentligen de där tjugo minuterna
som jag får med K innan han drar iväg
till jobbet, känns som om det gör saknaden
värre..

skriver mest just nu för att få mig på andra
tankar, vågar inte diska i rädslan av att jag
ska krossa ett glas och "råka" skada mig själv.

längesedan som impulsen känns så stark,
men jag är inte så och jag måste stå emot.


jag är fan snart 22 år och jag beter mig som
när jag var elva, fuckin' ge dig nu!! väx upp!!


kanske dags att växa ifrån skiten, kom igen!
saknar allt det där som fick mig att inte behöva
tänka alls. vardagar och helger i dimma,
den ständiga dimman. den underbara dimman.

saknar min dimma..

mitt hjärta har tagit sina smällar och
min kropp har tagit emot slag
men även så jävla mycket kärlek och
som alla vet så love conquers all!

jag är inte mer trasig än någon annan
men kemin i hjärnan vill inte stämma
överens med resten av mitt liv.

jag är bipolär, jag är manodepressiv.
en diagnos jag fick, tjugo år gammal.
alltså fick jag diagnosen nyligen då
jag är tjugoett år idag.
även fått diagnosen svår tvångssyndrom.


inte för att jag egentligen förstår mig på
mina diagnoser, eller att jag ens förstår
när jag är manisk så är det iallafall en början.

mer om det en annan gång för just nu funkar
livet faktiskt fint.