serenity

förstår min inte riktigt på psykiatrin.
idag fick jag en typ diagnos, inte helt
fastställd men ändå typ,
jag uppfyllde helt enkelt kriterierna.

iallafall, diagnosen jag fick var bulimi.
hon frågade om jag visste vad bulimia nervosa
var och jag svarade såklart ja, vilket
hon inte tyckte var konstigt, när hon
sedan sa att jag uppfyllde kraven så
kunde jag inte hålla mig för skratt.

det är ett skämt! att jag skulle uppfylla
de kraven är inte sant.
visst, jag har problem med mat men
långt ifrån att jag har bulimi.


Kriterierna för Bulimia Nervosa:
A. Återkommande episoder av hetsätning.
En sådan episod kännetecknas av (1) och (2):
(1) Personen äter under en avgränsad tid (t ex inom två timmar)en väsentligt större mängd mat än vad de flesta personer skulle äta under motsvarande tid och omständigheter.

(2) Personen tycker sig ha förlorat kontrollen över ätandet under episoden (t ex en känsla av att inte kunna sluta äta eller kontrollera vad eller hur mycket man äter).

B. Återkommande olämpligt kompensatoriskt beteende för att inte gå upp i vikt,
t ex självframkallade kräkningar eller missbruk av laxermedel, lavemang, diuretika eller andra läkemedel,
fasta eller överdriven motion.

C. Både hetsätandet och det olämpliga kompensatoriska beteendet förekommer i genomsnitt minst två gånger i veckan under tre månader.

D. Självkänslan överdrivet påverkad av kroppsform och vikt.

E. Störningen förekommer inte enbart under episoder av anorexia nervosa.

Undertyper
Med självrensning: under den aktuella episoden av bulimia nervosa har personen regelmässigt ägnat sig åt självframkallade kräkningar eller missbruk av laxermedel, diuretika eller lavemang.

Utan självrensning: under den aktuella episoden av bulimia nervosa har personen använt andra olämpliga kompensatoriska beteenden som fasta eller överdriven motion, men har inte regelmässigt ägnat sig åt självframkallade kräkningar eller missbruk av laxermedel, diuretika eller lavemang.


_____________________________

okej, visserligen uppfyller jag kriterierna
men jag kräks aldrig, jag hatar att kräkas
och när jag är magsjuk gör jag allt för att
slippa kräkas.

ibland fattar jag verkligen inte hur de tänker.

nu var det ett tag sedan jag skrev,
efter italien så var det mest deppat
och irriterat här hemma då vi förlorade
derbyt och allt var orättvist..

sen kom ångesten, uteblivna psykologbesök
och jag blev sjuk. de uteblivna besöken var
ombokningar av mig samt ett för att jag var
sjuk då. måste bli bättre på att komma iväg
på möterna, speciellt när jag mår mycket dåligt.



igår när jag och min man var och handlade mat
så träffade jag på en av mina bästa vänner, från
när jag var yngre.. nu var det en evighet sen vi
sågs sist och det är tack vare mig, jag har prioriterat
annat framför vänner och de få vännerna jag träffat
är de som legat i och tjatat.. resten har jag glidit ifrån,
och jag skämdes verkligen igår för känslan mellan oss
var verkligen awkward och så ska det ju inte vara..

vi uppreppade samma frågor "jaha, vad gör du nuförtiden?"
"allt bra då?" osvosvosv. skjut mig.

jag ligger efter med skolarbetet också.. inte ekommit någon
vart alls typ.. inte ens börjat på första uppgiften, finns ingen
motivation och det är fem uppgifter som ska vara klara senast
den 15 april.. tid kvar visserligen men det är mycket läsning
och jag arbetar ju heltid så.. fan.

idag ska vi tömma lägenheten på saker som inte är våra,
solen skiner ut och i veckan kommer vår soffa..

idagidagidag..
hej idag. snart far vi till italien.
fredag 20.00 flyger vi.

just nu känner jag mig larvig
och ledsen, det går lite hand i hand
att vara larvg och ledsen för mig.

jag är ledsen för små saker och
då känner jag mig larvig, vilket
är minst en gång per dag.

dagens i-landsproblem är att jag
igår klippte topparna, själv hemma
med hjälp av min sambo, och nu
är det för kort så det finns ingen
tyngd i det, vilket gör att jag ser
ut som en svamp.. palla åka till italien.


igår då, det gick bra..
mannen och jag pratade lite och
kom överens om att vi måste sluta
missförstå varandra. han måste förstå
sig på min sjukdom bättre och jag måste
förstå att han blir ledsen och arg han med.


hur ska man göra detta då?

var nära på att jag sket i att gå till jobbet,
fortfarande trött över
gårkvällens intag av meds
och det resulterade i att jag klev upp sent
och att jag blev en minut försenad till jobbet..


just nu är jag världens sämsta vän
och flickvän,
främst det sistnämnda.
jag skulle bli jävligt ledsen om jag blev lämnad,
vet inte ens om jag skulle klara av det
dock vet jag att det är befoget..


vi drar till italien,
får se om det gör mig lycklig,
annars vet jag inte vad jag ska göra..
onsdag nästa vecka har jag möte på psykiatrin
och vet inte vad jag ska säga..

känns som om jag inte alltid blir
tagen på allvar och jag har inte ens fått någon ny läkare,
min tredje blir det då
under loppet av ett halvår.

min tredje psykolog är jag inne på nu med..
dock var det en jag själv sa nej till då det inte funka.


nu ska jag försöka återgå till jobbet,
fortfarande smått i dimman..

efter 8 theralen och 2 atarax kan jag
slappna av igen..

just nu har jag svårt att hålla ögonen
öppna och det är lite svårt att stava,
tur för rättstavningsprogrammet i
firefox..




är det såhär det ska vara? kommer jag behöva
köra såhär i italien också eller kommer det vara
lugnt näår jag kommer dit? tror knappast det,
fast ångesten kanske byter ut sig mot derbynerverna.

derbynerverna är förjävliga men mer kontrollerbart
eftersom jag vet vart det kommer ifrån..

kommer bli superbra säkert, vi får se.. ciao

trött på tänka, trött på att plugga.
hatar egentligen de där tjugo minuterna
som jag får med K innan han drar iväg
till jobbet, känns som om det gör saknaden
värre..

skriver mest just nu för att få mig på andra
tankar, vågar inte diska i rädslan av att jag
ska krossa ett glas och "råka" skada mig själv.

längesedan som impulsen känns så stark,
men jag är inte så och jag måste stå emot.


jag är fan snart 22 år och jag beter mig som
när jag var elva, fuckin' ge dig nu!! väx upp!!


kanske dags att växa ifrån skiten, kom igen!
saknar allt det där som fick mig att inte behöva
tänka alls. vardagar och helger i dimma,
den ständiga dimman. den underbara dimman.

saknar min dimma..

jag blir jävligt trött på mig själv,
inser att mitt gnäll inte hjälper ett skvatt.
allt det gör är att göra alla mina relationer,
vänner, man, familj, helt jävla outhärdlig.

vem orka umgås med någon som ständigt försvinner,
och när den är där finns det inget som säger att den är
glad eller hur länge den kommer vara kvar.

jag vet att livsgnistan finns där, annars hade jag lämnat mitt jobb,
inte planerat framtid, aldrig börjat plugga..

men det är stunder som nu när ångesten är fan för stor för att kunna reglera.
vill ha en paus-knapp för dagar som dessa, pausa tills jag är starkare, fit for fight.


(jag borde vara lycklig, AIK vann idag och snart är det italien och
derby med la mia Lazio men liktförbannat vinner jag aldrig, aldrig ..)

mina målsättningar,
jag borde plugga men bland papprena
hittade jag det jag också måste göra..

skriva mina målsättningar. t.ex. "kunna åka tunnelbana till slussen"

jag har inga konkreta mål,
mitt mål är att vakna upp på morgonen,
känna att idag kommer bli en bra dag,
fixa iordning mig, gå iväg i lugn och ro,
andas den friska luften, arbeta men inte
känna att morgondagen kommer bli jobbig
för att jag inte klarade av att ringa det där
telefonsamtalet som jag behövde för att
ångesten skrek i mitt huvud och minsta bakslag
skulle få bägaren att rinna över och paniken skulle vara total

vill komma hem, städa/plocka/diska, pussa på min man,
kanske ta en promenad, en fika, träffa en vän utan att tycka
att allt detta bara är jobbigt

känna att det är
prestation: 4-6 av 10,
nöje: 1-3 av 10

jag vill leva ett liv utan ångest, utan tvång..
kan jag inte bara få vara konstant manisk.

(helt värdelös på att skriva också)